Här.

Slå dig ner. 

Berätta om dina drömmar.

För alltid.

För att jag verkligen undrar

vad kärlek är. 

Och hur lång

en evighet varar.

Till sist.

Så landar kärleken

på blomma till blomma.

Så sprids kärleken

över var och varje en.

Så tas kärleken

och ges och tas och ges.

Och det vi kan hoppas på

är att den ges igen

just innan vi somnar in.

En vaknande vind.

Den där märkliga känslan, när allting är i ordning i ett fullständigt kaos. Den där längtan till att allting är över, att man är klar och kan gå vidare och samtidigt inte är redo att ge upp. 

Den där stunden där det bara finns ett vettigt, rimligt beslut fastän skuld eller hopp eller tro eller ren vilja får en att vilja tänka att man borde ta ett annat. 

Den där människan som plötsligt får dig att inse att du faktiskt lever och den där sekunden du kommer på att en dröm kanske bara är en dröm. 

Den där jag som tror jag är övermänsklig, bara för att komma på att jag är människa och inte kan bära hela världen på mina axlar. Fast vägrar tro på det. 

Den där stunden när fåglar kvittrar utanför fönstret och man borde inse vilket mirakel naturen är. Och inte gör det. 

Fast stormen i helgen. Den fick mig att vilja leva igen. Den fick mig att leva en dröm, om så bara för en helg. Om så bara för en dag. Om så bara för en kort kväll.

Vinden har inte vänt. Den har mojnat. Fast det brusar än litegrann i mina öron. Litegrann. Och det är gott nog. 

Ambition med lock.

Jag tar allt
vad jag har
av ambitioner

och lägger i en burk,
ställer den på kökshyllan.

De gör mig
ingen nytta just nu.

Själv.

Ensamhet

är att titta på dörren

och vänta

på någon som aldrig

kommer att komma hem igen.

Nästa steg.

Att bara vandra

i ovetande landskap. 

Att varje steg framåt

är på okänd mark.

En blandning

av rädsla

och lycka.

Just nu bryr jag mig inte om

hur det slutar. 

Jag bryr mig bara

om hur det börjar.